Oct 08, 2024

Hur man sanerar kranvatten

Lämna ett meddelande

Hur sanerar man kranvatten?

 

 

 

1. Varför behöver vi desinficera dricksvatten?

 

Människor avvisar instinktivt att dricka orent vatten. Men före modern tid kunde människan bara lita på sina egna sinnen för syn, lukt och smak för att bedöma "orent", så de trodde att grumligt eller illaluktande vatten var orent. Dessa primitiva uppfattningar ledde också direkt till den utbredda tillämpningen av filtrering som en viktig vattenreningsenhet i modern vattenrening.

 

Efter den industriella revolutionen, på grund av den snabba ökningen av stadsbefolkningen och utvecklingen av världshandeln, blev en mängd olika infektionssjukdomar som kolera, tyfus och dysenteri frekventa och vanliga i Europa. Förr trodde man att dessa infektionssjukdomar spreds bland människor genom "miasma". Det var inte förrän 1854 som Dr. John Snow observerade och analyserade kolerasjukdomen i ett samhälle i London och fann att spridningen av sjukdomen var relaterad till att dricka samma brunnsvatten som var förorenat av patienter. Det var första gången som osäkert dricksvatten associerades med patogena mikroorganismer i vattnet. Under de närmaste 30 åren eller så, med hjälp av mikroskopisk observation och bakterieodlingsmetoder, upptäckte forskare också bakteriella patogener som Vibrio cholerae som orsakar kolera och Salmonella typhi som orsakar tyfus. Upptäckten av virus som är mindre än bakterier kom lite senare.

 

Främjande och tillämpning av filtrering har avsevärt minskat risken för patogena mikroorganismer i vatten och omfattningen och omfattningen av förekomsten av vattenburna infektionssjukdomar. Detta beror på att filtrering tar bort de flesta av de patogena mikroorganismerna i vattnet samtidigt som grumlighet och partiklar i vattnet avlägsnas. Men redan i början av 1900-talet upptäckte forskare att även om vattenbehandlingsprocessen bestående av "koagulering → flockning → sedimentering → filtrering" kan minska grumligheten till en mycket låg nivå (t.ex.<0.3 NTU), it is still not enough to completely eliminate the risk of pathogenic microorganisms in the water. This requires disinfection of the filtered water, that is, inactivation of residual microorganisms, and maintaining a certain concentration of disinfectant residue in the pipe network water. In other words, filtration and disinfection are the dual cores of surface water source drinking water treatment technology, and both are indispensable.

 

 

2. Hur desinficerar man kranvatten effektivt?

 

Klor har varit det mest använda dricksvattendesinfektionsmedlet i världen sedan 1902, när kalciumhypoklorit först användes för att desinficera råvatten i den kommunala vattenanläggningen i Middelkerke, Belgien. Fast kalciumhypoklorit användes först, följt av flytande klor, och nu används mer natriumhypokloritlösning. Dessa desinfektionsmedel kallas gemensamt för fritt klor eller fritt klor, eftersom de finns i form av hypoklorsyramolekyler (HClO) eller hypokloritjoner (ClO-) i vatten. Fördelarna med klordesinfektionsmedel är att de är lätta att tillverka, lagra, transportera och lägga till, har låga användningskostnader och har ett brett spektrum av desinfektionseffekter, särskilt för viruspatogener.

 

Nackdelen med klordesinfektion är att den lätt reagerar med naturligt organiskt material (NOM) som vanligtvis finns i vatten för att producera desinfektionsbiprodukter såsom trihalometaner och haloättiksyror. Dessutom, om koncentrationen av klor eller kloramin i dricksvatten är för hög, kommer det att irritera ögon och näsa vid kontakt, och kan orsaka magbesvär eller anemi när man dricker. Dessutom är fritt klor också lätt att reagera med ammoniak i vatten för att bilda kloraminer, även känd som kombinerad klor, som kan ge vattnet en obehaglig lukt som klor eller desinfektionsmedel, vilket påverkar smaken på dricksvatten. Därför har länder runt om i världen satt gränser för kvarvarande klorkoncentration i fabriksvatten. mitt land föreskriver att koncentrationen av fritt klor inte får överstiga 2 mg/L, och den totala koncentrationen av fritt klor och kombinerat klor får inte överstiga 3 mg/L. USA:s federala nationella dricksvattenföreskrifter (NPDWR) föreskriver att den maximala koncentrationen av fritt klor och totalt klor i dricksvatten inte får överstiga 4 mg/L. Ur ett hälsoperspektiv rekommenderar Världshälsoorganisationen (WHO) att koncentrationen av fritt klor i dricksvatten inte bör överstiga 5 mg/L, och koncentrationen av monokloramin, huvudkomponenten i kloramin, inte bör överstiga 3 mg/L. Eftersom både klor och kloramin är flyktiga, kan kokande kranvatten före dricka kraftigt minska klorsmaken i dricksvatten. Att använda aktivt kolfilterkolonner för att främja nedbrytningen av klor och kloramin är också ett bra val.

 

För att kontrollera genereringen av desinfektionsbiprodukter kan vissa vattenanläggningar minska dosen av klordesinfektionsmedel. Ur desinfektionssynpunkt är detta en högst orekommenderad praxis. För en vattenanläggning är den faktiska kontakttiden (T-värde) mellan desinfektionsmedel och vatten i princip ett fast värde. En minskning av dosen av desinfektionsmedel kommer definitivt att minska resterande desinfektionsmedel (C-värde), och kommer därför definitivt att minska CT-värdet, och därigenom försvaga inaktiveringseffekten på patogena mikroorganismer.

 

Olika typer av mikroorganismer har mycket olika tolerans mot fritt klor (Figur 2). Bland vanliga vattenpatogener är Cryptosporidium en extremt klorresistent mikroorganism. CT-värdet som krävs för 99 % inaktivering (dvs. 2 log) under normala vattentemperaturer och pH-förhållanden är så högt som tusentals mg/L‧min. Med andra ord, om man antar att desinfektionskontakttiden är 60 minuter, är den erforderliga fria klorresten så hög som hundratals mg/L, vilket är hundratals gånger högre än den vanliga fria klorresten (~1 mg/L) vatten växter. Detta är uppenbarligen orealistiskt. Bland bakteriepatogener inkluderar klorresistenta mikroorganismer vissa arter av mykobakterier och legionella, och CT-värdet som krävs för 99 % inaktivering (dvs. 2 log) är i storleksordningen 100 till 1000 mg/L‧min. I jämförelse är de flesta typer av virus mycket intoleranta mot fritt klor, och det fritt klor-CT-värde som krävs för inaktivering uppnås lätt.

 

För att inaktivera en viss typ av mikroorganismer används olika desinfektionsmedel, och de erforderliga CT-värdena är också mycket olika (Figur 2). Detta är nära relaterat till desinfektionsmedlets desinfektionsmekanism, såsom oxidationsförmågan och cellmembranets permeabilitet. Fritt klor kan lätt inaktivera adenovirus, men kloramin är svårare; fritt klor kan uppnå en viss grad av inaktivering av Giardia lamblia, men kloramin har nästan ingen effekt. Därför bör vattenväxter försöka undvika att använda kloramin som den huvudsakliga desinfektions- och desinfektionsmetoden. Även om kontakttiden för kloramindesinfektion förlängs till flera timmar är det svårt att garantera dess effektiva inaktivering av Giardia lamblia, mykobakterier och Legionella. När råvattnet innehåller en hög koncentration (mg/L nivå) av ammoniak, eftersom ammoniak lätt reagerar med fritt klor för att bilda kloramin, är det faktiskt kloramindesinfektion snarare än friklordesinfektion, och desinfektionseffekten är svår att garantera. Dessutom, som nämnts ovan, kommer genereringen av diklorammoniak och triklormoniak att öka "klorsmaken" av vatten avsevärt. I detta fall bör ammoniak avlägsnas innan desinfektion eller andra högeffektiva desinfektionsmetoder bör användas. När ammoniakkoncentrationen är låg är även brytpunktsklorering ett alternativ.

 

Ozon (O3) har en bra desinfektions- och inaktiveringseffekt på de flesta patogena mikroorganismer, och CT-värdet som krävs för en inaktiveringshastighet på 99 % är i allmänhet under 10 mg/L‧min. Ultraviolett ljus (UV) har en bra desinficerande och inaktiverande effekt på Cryptosporidium och Giardia lamblia ("två maskar"). När råvattnet innehåller en hög koncentration av "två maskar", Legionella och andra klorresistenta mikroorganismer är det därför nödvändigt att ytterligare minska grumlighetsnivån i det filtrerade vattnet (t.ex.<0.1 NTU), and on the other hand, ozone or ultraviolet light can be used as a disinfection method in combination with chlorine or chloramines in the water plant. Since neither ultraviolet light nor ozone can maintain the continuous disinfection effect of the pipeline network, the water outlet should contain a certain concentration of free chlorine or chloramine before entering the pipeline network to meet the requirements of the "National Standard" to maintain continuous disinfection of the pipeline network water and ensure the microbial safety of the water at the end of the pipeline network. The advantage of chloramine is that it is stable and not easy to decay, and the residual chlorine concentration is easy to maintain; the disadvantage is that the disinfection ability is weaker than that of free chlorine, and if it is not properly operated, it is easy to cause nitrification reaction, generate nitrite, and consume residual chlorine. According to the treatment capacity, more than 30% of surface water plants in my country have adopted ozone-activated carbon deep treatment process, with pre-ozone and main ozone contact tanks. Although its main function is to enhance the removal of organic matter, ammonia nitrogen and odor substances, it actually plays a role in enhancing disinfection. However, due to the strong reaction ability of ozone, the concentration in the ozone contact tank decays quickly, and its actual disinfection effect depends on the water quality, especially the organic matter concentration and pH.

 

3. Hur kan man förbättra effektiviteten av kranvattendesinfektion?

 

Whether chlorine, ozone or ultraviolet disinfection is used, the design of the disinfection tank/device is crucial, and the effective contact time of the disinfectant in it (i.e., T in the CT value) needs to be increased. Since there are generally short-flow, dead zone and diffusion phenomena in the disinfection tank/device, it is not an ideal plug flow reactor, and the effective contact time between the disinfectant and water must be shorter than the hydraulic retention time (HRT). Setting a partition wall (baffle) in the disinfection tank/device to increase the aspect ratio, setting a flower wall at the entrance, and setting a diversion wall at the bend can effectively increase the effective contact time. Strictly speaking, it is to increase the ratio of effective contact time to hydraulic retention time (to 0.8 or above) (Figure 3). Increasing the effective contact time of the disinfectant is particularly important for ultra-efficient inactivation of microorganisms (such as >99,99 %, dvs 4 log). Men inom teknik är det inte ekonomiskt genomförbart eller tillförlitligt att enbart förlita sig på desinfektion för att eliminera risken för patogena mikroorganismer. Flerstegsbarriärprocessen för vattenbehandling som består av "koagulering → flockning → sedimentering → filtrering → desinfektion" är mer vetenskaplig och ekonomisk: den konventionella processen minskar grumlighet och mikrobiell koncentration, den efterföljande desinfektionsenheten inaktiverar effektivt kvarvarande mikroorganismer och röret nätverk och andra vattendistributionssystem upprätthåller en viss koncentration av kvarvarande klor för att förhindra tillväxt och reproduktion av mikroorganismer. För att säkerställa den mikrobiella säkerheten för vattnet i slutet av ledningsnätet, rekommenderas att kvarvarande klor i vattnet i slutet av ledningsnätet inte bör vara mindre än 0,2 mg/L .

 

Resterande klor avser det effektiva klor som finns kvar i vattnet efter att vattnet har desinficerats med klor och i kontakt under en viss tid. Vattnet i vattenverket behöver passera ett långt vattendistributionsnät innan det kan transporteras till tusentals hushåll. Under transportprocessen kommer vattenkvaliteten oundvikligen att förorenas av bakterier och andra mikroorganismer. Vid långväga rörledningstransporter, för att kontinuerligt säkerställa den mikrobiella säkerheten för kranvatten, måste kranvatten innehålla en viss mängd restklor när det lämnar fabriken (om en stor mängd klor intas kommer det att ha en viss toxicitet till människokroppen, och kvarvarande klorhalt i kranvatten måste kontrolleras strikt.

 

Skicka förfrågan